Hur kan det händ nu?
Jo vi har kunnat slappna av som familj, vi lever nästan fullt ut som en "vanlig" familj igen. Sen har det radats upp tragiska men även underbara saker.
Tänk att familjer som man aldrig har träffat eller pratat med kan kännas så nära och man gråter med dom i motgångar och medgångar. Alla minnen kommer tillbaka som ett slag i magen.
Nu vet jag vad panik ångest är.
Inser vilken stor familj vi är där ute, vi med barn som kräver så himla mkt av oss men ger bara en massa kärlek tillbaka.
Många tycker att ett medium som Facebook är löjligt, men jag kan säga att den oslagbart bästa och dessutom gratis psykolog/kurator är en grupp där som heter Föräldrar och anhöriga till extrempremturer, ni är bäst, ni förstår utan en massa förklaringar och tack för alla bra tips och idéer.
William är nu mycket friskare och växer sakta men säkert. Men det är hela tiden oro i bakgrunden, piper han inte lite nu, är han inte lite rosslig, är inte magen väldigt svälld.
Bara för att han klarar att andas själv utan syrgas innebär det inte att han är friskförklarad. Han har inte ett fullt utvecklat immunförsvar, han ligger långt efter både i vikt och längd.
All denna oro att han ska stanna av i växten eller bli sjuk, den finns där hela tiden.
Men så kommer de där dagarna som gör att man biter ihop igen. Han har passerat ett viktmål, vuxit på längden, lärt sig gå. Sådana saker gör att man bara älskar mera och blir lite starkare igen.
Felicia bara ger och ger, älskade unge när kommer dina känslor ikapp. När dom gör det så finns vi där.
Våra barn har ett så otroligt starkt band, att se lyckan i Williams ögon när Felicia kommer hem eller när hon och William leker det är underbart.
En tanke som vi vill påminna om, krama varandra lite extra, värdera vad som är värt att lägga energi på för imorgon kan allt vara över och då vill ni inte ångra varför ni inte gjort si eller så.
Än en gång en stor kram till alla som finns där för oss och tack för att vi får finnas där för er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar