Denna vecka har jag haft en rejäl svacka, kanske inte syns utåt men här hemma så är jag helt färdig. En tanke som har slagit mig att jag vill reklamera det sjuka barn jag fått till sjukhuset och få tillbaka honom helt frisk. Har känts som om detta aldrig tar slut. Denna förbannade slang och tub som ska med överallt och dessa könsliga lungor som piper. Jag vet jag ska inte klaga han har ju faktiskt bara syrgas inga andra handikapp.
Men så kommer en dag som idag man möts av två skrattande glada ungar, den lilla börjar äta lite bättre igen. Och vips så mår jag lite bättre.
Tänk vad mycket äkta kärlek kan göra en stark.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar