Ja ni vänner hur ska man skriva dett då?
År 2011 blev inte riktigt som vi tänkt oss å det är ingen överdrift :)
Den här tiden för ett år sedan hade vi så smått börjat fundera på ev ny vagn till bebis samt så hade lämna in föräldraledighets ansökan där jag skulle gå hem i mitten på maj.
Vi hade mycket på jobbet med deadlines på höstens katalog.
Jag mådde hur bra som helst njöt av snön med felicia.
Sen så kom den där natten den 24-25/1. Jag var upp på natten och kissade och upptäckte att jag hade som en mensblödning. På morgonen blödde jag fortfarande så jag ringde och fick en tid i Falun kl 12:30. Ultraljud visade att bebis mådde bra men sen kom den vaginala kontrollen å då vändes vår värld upp och ner i ett antal månader fram över, men det visste vi inte riktigt då. Det. Visade sig nämligen att jag hade öppnat mig 2,5cm med buktande fosterhinna dvs förlossning var pågående fast jag inte haft en enda sammandragning. Jag var nu i vecka 22+6.
Klockan 13:00 låg jag i liggande transport ner till Uppsala för det är endast där dom försöker rädda barn som föds redan i v22.
Väl på plats i Uppsala så hade jag inte öppnat mig mer så nubben målet att ligga i Uppsala ca tre veckor för i ca v27 kan man föda i Falun. Ha ha trodde vi ja....
Den 31/1 (v22+6) på kvällen fick jag värkar och på ca 2,5 timmar så hade vi helt plötsligt fått en son, william, han föddes vaginalt i sätesbjudning. Tänk att inte våga låta sig känna det där lyckoruset att vi blivit föräldrar det är en känsla som jag inte unnar någon. Vi har inte ens ett kort från förlossningen.
Det som vi som familj sedan gått igenom i ca 7 månader är helt obeskrivligt, vad hade vi gjort för att drabbas av detta?
Det som hållet oss uppe är vår älskade dotter Felicia och våra familjer och inte minst alla våra underbara vänner som varit där i både glädje och sorg.
För teet många av er inte vet är att vår William varit nästan död minst tolv gånger. Vi har haft fyra samtal om vi vill ha nöddop för att William inte skulle klara sig. Men någon/något ville annat.
Den 18/5 släppte vi all oro för att William inte skulle överleva för då fick vi äntligen flytta till Falun. Där fick vi äntligen möjligheten att någorlunda få leva som en vanlig familj igen.
Den 26/8 blev en dag i chock trodde aldrig att den dagen skulle komma, läkare Stefan Wikström tyget att William mådde så bra så han skulle minsann bo hemma med sin famil i sitt hus. Va vad sa du Stefan var min första kommentar, sen kom tårarna och jag tyckte mig se en hos Stefan oxå, han menade ju att William var utskriven från sjukhuset :)
Jag minns att jag frös, grät och skakade och hade ett fånigt leende i bilen på väg hem. DEN känslan ska jag ALLTID minnas.
Sen väntade en höst med massor av familjens, tre års trots, sjukhusbesök mm.
William blev förkyld tre gånger på tremånader som alla gånger inneburit minst fyra dagar på sjukhus med inhalationer mm.
Så ja i mitt huvud så har inte 2011 existerat samtidigt som det är ett av dom häftigaste åren i mitt liv.
Det jag fortfarande bearbetar är besvikelsen över att jag blivit "snuvad" på förlossningen för det var den jag verkligen såg fram emot.
Sen så har vi nu börjat tänka som så att vi fick det så här bara för att vi klarar av detta.
Jag vill passa på att dela ut varma kramar till er alla neo kämpar. Ni är ur starka.
Så 2011 sammanfattas så här
William, Johan, Björkman född 31/1
Vikt 608g
Längd 30 cm.
Sorg
Glädjerus
Panikångest
SJUKHUS
Kärlek
Felicia världens stoltaste, duktigaste storasyster och Williams bästa kompis. Förlåt att du behövt haft det så här detta år, 2012 ska vi ta igen allt. Mamma och pappa älskar dig.
